Risk att Norge anfaller Sverige?

Frågan om Sveriges framtida försvar dyker upp då och då. Det är helt naturligt.

En tanke jag haft länge är att flera olika beslut under många år, om större och mindre förändringar av Sveriges försvar, har lett till att en tidigare helhetstanke inte längre är en helhet. Det gäller också funktioner i samhället som försvaret är beroende av.

Att jag också tycker att frågan behandlas på ett mindre seriöst sätt i en del media, gör att jag vill titta närmare på vad det handlar om. Att försöka skapa något av en helhetsbild, även om den inte är komplett.


Beslut om Sveriges försvar behöver grundas på många faktorer. Det handlar om betydligt mer än en enkel fråga om hur länge vi ska kunna försvara Sverige vid ett anfall.

En grund är att vi måste veta vad vi vill försvara.

Framtidsscenarier behöver inkludera konsekvenser av de olika scenarierna, och där kan såväl lite fantasi som historik vara bidrag. Här ger jag flera exempel på faktorer. Jag utgår inte från hur Sveriges försvar ser ut idag, utan ser på ett bredare perspektiv. (Jag har aldrig arbetat vare sig militärt eller politiskt.)

Ubåt Båtar för kustförsvar


Vad ska försvaras? Hur länge?

Detta är grundläggande frågor inför planering av ett framtida försvar. Vi behöver en klart uttalad målsättning som ska styra beslut som på olika sätt berör försvarsförmågan.


Ska hela Sverige försvaras mot anfall? Ska Sverige snabbt kunna slå tillbaka anfall var som helst längs rikets gräns, kanske vid flera platser samtidigt, så att en fiende inte kan skapa brofäste på svensk mark? Ett starkt skalskydd som avskräcker fiender från att anfalla, eftersom deras förluster under anfallet beräknas bli så höga? Hur länge ska vi kunna försvara oss mot anfall i den formen?

Ska Sveriges försvar istället bygga mer på gerillakrigföring, med mindre grupper som gör många mindre anfall mot en fiende på svensk mark? Ett försvar som mer kan avskräcka fienden från att ockupera hela eller delar av Sverige genom egna förluster under längre tid? Hur länge ska vi kunna driva sådan krigföring?


Ska vi använda en blandning av dessa ytterligheter?

Ska vi ha ett starkt skalskydd runt en del av Sverige, och svagare skalskydd och/eller andra former av försvar i resten av Sverige?

Vilket område, eller vilka områden, av landet ska i så fall ha ett starkt skalskydd? Varför ska skalskyddet vara starkare för dessa områden?

Vilka viktiga funktioner ska försvaras? Elförsörjning? Stora städer? Flygplatser och hamnar? Vissa industrier?


Svaren på dessa frågor behöver vara styrande för planering och verkställande av militärens incidentberedskap, antal soldater som behövs i olika situationer, val av vapensystem, underhåll i fredstid och under anfall, och mycket annat. .

Stridsfordon på vakt


Hotbilder över tid

Den militära hotbilden mot Sverige är inte endast att främmande makt vill ockupera Sverige, just för att Sverige i sig är intressant.

En framtida konflikt kan innebära att länder i öst vill utöka sitt försvar med baser längs norra Atlantkusten, och kräver att deras trupper får passera genom Sverige. Eller att länder i väst kräver baser i Sverige längs Östersjökusten. Överflygningar med bemannade och obemannade farkoster kan vara ett inslag i framtida konflikter.

Främmande makt kan vara intresserad av att ockupera endast del eller delar av Sverige, som de anser har högre strategiskt värde.

En annan hotbild är punktanfall och sabotage mot utvalda platser och funktioner i Sverige, till exempel för att hindra Sverige från att agera som vi vill eller som påtryckning för att få igenom krav de ställer på oss.

Sabotage är ett hot även civilt, kanske som en följd av svenskt militärt och/eller politiskt agerande i annat land.

Mobil radar Stridsflygplan i luften


Varierat försvar över tid

Att variera försvarets styrka över tid, beroende på varierande hotbilder, känns naturligt. En utmaning är att upptäcka förändrade hotbilder i tid för att höja försvarsberedskapen tillräckligt snabbt och tillräckligt mycket.

Var det under 2012 svenska media rapporterade om ökad rysk upprustning, och bland annat lät en reporter fråga folk på gatan i Moskva ifall Ryssland tänkte anfalla Sverige? Intressant för mig är det seriösa skälet till att Ryssland upprustar. Kanske de ser hotbilder i sin omgivning som de vill möta med starkare försvar – hotbilder som också kan påverka Sveriges säkerhet, men som vi ännu inte har uppfattat?

Historiska erfarenheter kan vara bra att ha i bakhuvudet. Några exempel: 1925 togs svenskt beslut om nedrustning. 1930 började Frankrike bygga Maginotlinjen. 1934 började Storbritannien upprusta något. 1935 infördes allmän värnplikt i Tyskland. 1936 gick tyska trupper in i Rhenzonen, och samma år avbröt Sverige nedrustningen och började viss upprustning. Sveriges upprustning till önskad styrka har bedömts vara klar 1945-1946, när andra världskriget slutade.


För rent militärt försvar av Sverige: hur starkt behöver det vara i fredstid, hur starkt vid högsta försvarsberedskap, och hur starkt efter en tids krigshandlingar?

Hur snabbt behöver försvarsberedskapen kunna höjas, dels kortsiktigt vid hastigare uppkomna hot och dels mer långsiktig ifall vi bedömer att hotbilden kräver det? Frågorna gäller både människor och utrustning.

Hemvärnspatrull Större grupp soldater Soldater i strid vintertid


Produktion och transporter

Vilken kapacitet behöver finnas i Sverige för eventuell upprustning? Vilken kapacitet finns i Sverige för att producera det försvaret behöver under en period med krigshandlingar?

Under andra världskriget tillverkade svensk industri flygmotorer, stridsvagnar och andra vapen, ammunition, lastbilar, kullager, och mycket mer. 1940-1941 byggdes bland annat 34 minsvepare av närmare 20 olika varv i Sverige. Svenska flygplan skapades av företag i Sverige. Sverige hade råvaror som var eftertraktade av andra länder, och användes för handelsutbyte mot bränsle med mera (i begränsad omfattning).

Några hinder under Sveriges upprustning och samhället överlag inför och under andra världskriget: flygplan och flygplansmotorer som beställts i utlandet levererades inte när andra världskriget närmade sig, och flygtekniker som tillfälligt arbetade i Sverige kallades hem till USA. En stor del av svenska handelsflottans fartyg som var oljeeldade kunde inte användas på grund av oljebrist, medan koleldade fartyg kunde segla med kol från Tyskland (importerat som del av handelsutbytet där svensk järnmalm var ett inslag).

Hur ska vi hantera en motsvarande situation i framtiden?

Hur ska människor få mat, ifall importen stoppas? Hur självförsörjande behöver Sverige vara när det gäller livsmedel?

Rad med stridsflygplan

Rad med pansarbandvagnar Terrängbandvagn


Infrastrukturer

Ifall Sverige anfalls militärt, är delar av infrastrukturen viktiga mål. Att till exempel slå ut elförsörjning, trafikknutpunkter och broar.

Hur ska vi hantera detta? Hur snabbt ska vi kunna reparera skadade anläggningar? Hur drabbas samhället av elavbrott? Detta styr vilka resurser i utbildade människor och materiel vi snabbt ska kunna använda. Det kanske är viktigare att ha resurser för att snabbt reparera till exempel förstörda broar, än för att försvara broarna mot anfall av främmande soldater?

Tyskarna försökte under lång tid förstöra den sovjetiska järnvägen från hamnstaden Murmansk söderut, men bombade sträckor reparerades under natten – och de många järnvägstransporterna kunde fortsätta med materiel från de allierade staterna till de sovjetiska trupperna i olika frontavsnitt.


Hur ska transporter ske till olika stridande och andra militära enheter, och till civila funktioner i samhället?

Militär personal och utrustning behöver transporteras, ibland långa sträckor och helst snabbt. Mängder av mat, vatten, ammunition, reservdelar och annan utrustning behövs också på olika platser. Sårade ska tas om hand.

Civilt behövs också transporter av mat, sårade, sjukvårdsmateriel, och annat nödvändigt.

Under andra världskriget var Sverige inte under anfall, och de elektriska järnvägarna fungerade. Ånglok fanns också. Bilar, lastbilar och traktorer drevs med gengas – från apparater som monterades på fordonen eller släpvagnar, och eldades med till exempel ved eller koks. Fungerar detta på dagens och framtidens lastbilar?

Det starka försvar som byggdes upp efter andra världskriget använde bland annat vapenförråd utspridda i landet, för att snabbt kunna mobilisera soldater. Tyvärr skedde för många inbrott i dessa obevakade förråd, av personer som såg till egna intressen och inte till Sveriges och den övriga befolkningens intressen. Militära förläggningar fanns på många platser.

Fältsjukhus

Lastbil


Försvarets roll i fredstid

Detta handlar både om mer eller mindre civila verksamheter som bidrar till försvarsberedskap, och om att använda militära resurser i det civila samhället.

Vilken omfattning behöver vi när det gäller civilförsvaret, med hemvärn, driftvärn, lottakårer, med flera frivilligorganisationer? Hur ska dessa nyttjas om kriget kommer, och hur ska de stöttas för att kunna utföra sina uppgifter?

Ett inslag är att skapa en god försvarsvilja. Våren 1938 arbetade finska studenter med skrotinsamling för anskaffning av flygplan, och sommaren 1939 arbetade frivilliga finländare med att bygga befästningar på Karelska näset inför ett eventuellt anfall från Sovjetunionen. Sverige hade ett bra civilförsvar under 1930-talet. Hur ska det vara i framtiden?


I vilken omfattning önskas militären stötta samhället under fredstid, till exempel vid översvämningar, skogsbränder och sjöräddning? Vilka resurser önskas - såväl människor med kompetens som lämplig utrustning?

Vilka militära kompetenser kan finnas, som också kan användas för utbildning och övning i civila verksamheter? Det kan handla om till exempel tekniska kunskaper, fältsjukvård och logistik.

Har polisen nytta och behov av stöd från militären? Till exempel att söka i naturen efter saknade personer, en aktivitet där militären har avancerad utrustning. Civilt finns också väpnade hot genom beväpnade kriminella grupper, där polisen kan ha nytta av stöd. Skulle militären ha kunnat bidra vid det så kallade ”helikopterrånet” i Stockholm, genom att till exempel spåra helikopterns färd?

Sjöräddningshelikopter Kustbevakningsfartyg

Militärfordon i FN-tjänst Polisbåt


Samarbete med andra länder

När dessa, och andra relaterade frågor, besvarats – då först anser jag att det är lämpligt att fundera på att vara helt neutrala, att skapa olika samarbeten med andra länder, eller att ingå i allianser.

I begreppet neutralitet ingår ofta att ett neutralt land ska vara berett att med vapenmakt skydda sitt eget territorium, och inte tar parti för någon av de krigförande parterna. Inför andra världskriget förklarade sig bland andra Danmark, Finland, Norge och Sverige som neutrala. Tre av dessa länder blev ändå anfallna.

Militärt samarbete i fredstid med andra länder kan ske på flera olika sätt. Till exempel gemensam utveckling av vapensystem, gemensam upphandling eller samövningar. Detta kan påverka möjligheten att accepteras som neutralt land i händelse av krig.

Att ingå i allians innebär på något sätt att välja sida. En allians sker endast om båda parter ser fördelar med det. Ifall Sverige väljer att söka medlemskap i en militär allians för att stärka försvaret av Sverige, förväntas Sverige också vara berett att försvara andra länder i alliansen. Sverige måste också vara förberett att ta emot militära styrkor från alliansländer och kunna samverka med dem på alla sätt, inklusive tydlig kommunikation (såväl språkligt som tekniskt) och praktiska funktioner som att kunna utföra reparationer på andra länders utrustningar.


Under mellankrigstiden tecknades ett antal avtal och pakter för att säkra fortsatt fred i Europa. Här nämner jag några exempel på sådana, och hur det gick med dem.

1936 gick tyska trupper in i det första området, och flera togs över under kommande år. Detta ledde till politiska diskussioner. 1939 förband Frankrike och Storbritannien sig att garantera Greklands, Polens och Rumäniens gränser, och med Polen fanns också en ömsesidig militär biståndspakt. 1 september 1939 angrep Tyskland Polen, och två dagar senare förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland - men inga trupper sändes till Polen som stöd. Tyskland och Sovjetunionen hade en icke-angreppspakt, som även innebar att Sovjetunionen 17 september ockuperade resterande del av Polen. Senare anföll Tyskland Sovjetunionen.

Under 1939 pressades Estland, Lettland och Litauen till att ge Sovjetunionen tillstånd för flott- och flygbaser vid Östersjön. Finland nekade, och anfölls av Sovjetunionen 30 november 1939.

En incident i Norge i februari 1940 var när tyska fartyget Altmark, med bland andra brittiska krigsfångar ombord, seglade i norskt territorialvatten med eskort av ett norskt örlogsfartyg. Soldater från en brittisk jagare bordade Altmark och fritog fångarna, något Tyskland såg som ett tecken på att Norge inte kunde försvara sin neutralitet. Detta användes vid anfallet mot Norge, där tyska soldater sades komma till Norge för att hjälpa norrmännen försvara sig mot anfall från de allierade.

Tyskland anföll Danmark och Norge 9 april 1940. Storbritannien hade planerat att landsätta trupper i Norge ett par dagar senare. 14 april kom de första allierade trupperna till Norge för att hjälpa Norges försvar, och då var det fortfarande vinter i Norge (något trupperna inte var utbildade och utrustade för). 7 juni 1940 lämnade de sista allierade trupperna Norge, utan att ha kunnat stoppa tyskarna – de skeppades istället till Västeuropa där tyska trupper snabbt avancerade mot Frankrike, och utan militärt stöd från andra länder kunde det dåligt krigsförberedda Norge inte fortsätta strida mot tyskarna.

Stridsflygplan och flygplan med radar Transport- och stridsflygplan i formation


Avrundning

Det är en mängd faktorer som behöver identifieras och värderas, för att skapa ett bra beslutsunderlag om Sveriges framtida försvar.

Vi måste veta vad vi vill försvara, och detta måste styra utvecklingen inom såväl det rent militära som inom funktioner i samhället som förväntas bidra till det försvar vi vill ha.

Kostnader är naturligtvis en faktor i sammanhanget. Som i många andra sammanhang är det en fråga om att ha råd med det man ser sig ha behov av. Det är viktigt att hitta rätt balans i besluten, så att vi inte bygger ett kostbart försvar som är som en kedja med många svaga länkar. Det kan bli kostbart i annan mening ifall soldater till exempel inte har kunnat öva tillräckligt med en avancerad utrustning.

(Några har under senare år undrat hur det kommer sig att vi inte har råd med starkare försvar nu, med tanke på det starka försvar som byggdes upp under mitten av 1900-talet och var i funktion i årtionden – med värnplikt för så många och med repetitionsövningar, många förläggningar och många hemliga bergrum av olika storlekar och funktioner, med mera.)


Sverige behöver studera olika militära scenarier, för att finna lämpliga motåtgärder till tänkbara händelser. Bra planering är också ett sätt att minska risker för att oväntade saker inträffar.

(Människor har ibland uttryckt förvåning och lite rädsla över att Sovjetunionen hade anfallsplaner mot Sverige. För mig hade det varit fel av Sovjetunionen att inte involvera Sverige i några av sina militära planer – ett krig med västmakter var ett naturligt scenario i deras planering för sin framtida militära funktion, och Sverige ligger där det ligger.)

Minröjningsfordon Mobilt artilleri


Rubriken på denna text är skriven som exempel på att situationer förändras över tiden, och att man behöver en del fantasi för olika militära framtidsscenarier.


Risk att Norge anfaller Sverige?

Sannolikheten är nog inte så hög nu, men i en framtid med sinande oljeproduktion och högre konkurrens om mat och bränsle … – ett fortfarande ekonomiskt starkt Norge kanske ser behov av svenska landområden för omfattande odling av råvaror för livsmedel och biobränsle, och som plats för sol- och vindkraftverk?


Skämt (?) åsido – det är många frågor som behöver besvaras för att skapa ett önskat framtida försvar.


xxxxxxxxx

27 oktober 2013   AG Informice www.granfoss.se/aginformice   Arne Granfoss ©